Det känns som att det är hundra år sen jag gick högstadiet, hundra år sen jag var en hormonstinn, vilsen och upprorisk tonåring. Vissa saker jag gjorde då ångrar jag, men ändå inte. Det har ju trots allt fått mig att bli den jag är idag. jag är flera erfarenheter rikare, klokare och jag har mycket mer förståelse för många saker.
Ibland ser jag tillbaka till tiden då mitt liv var som sämst, men i vissa aspekter kanske bäst, och jag ler. jag har slutat vara arg för saker jag gjort men inte borde, saker jag sagt som jag inte borde och tankar jag hade som jag inte borde ha haft. Det har trots allt bara gjort mig starkare.
Ibland möts jag av något som påminner mig om detta. Och vips är tankarna igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar