För ca 10 år sedan skaffade jag mig mitt första jobb, jag delade ut "anonsbladet" varje onsdag, i alla väder. Jag hatade det, men jag gjorde det.
En dag när jag skulle ut med dessa jävla tidnigar visade termometern -42 grader, stannade jag hemma? Nej.
Med hjälp av syster (mutade henne med en chipspåse´) och mamma fick jag tillslut ut dom. Detta är för mig i dagsläget obegripligt.
När jag gick på gymnasiet och såg att termometern visade -15 (köldgräsen i lågstadiet för uteraster) stannade jag hemma, varmt nerbäddad under täcket. Kunde göra så eftersom jag flyttade hemifrån efter 9an och hade alltså ingen som tvingade iväg mig.
Efter gymnasiet och jobblivet började slängde jag min termometer, nu var det dags att växa upp.
Har sen dagen aldrig stannat hemma pga kylan, jag kämpar på som jag gjorde då jag var 13.
idag är det dock -30 och sängen har inte känts så lockande på väldigt länge.
Men jag blir lite varmare när jag tänker på Rudolfs tänkvärda ord:
"sol i sinne, brun inne".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar