brukar han sova hemma. Jag är väldigt ljudkänslig och kan inte sova
så bra om han ser på tv eller sitter vid datorn, så han är inte
tillåten här då.
Men visst är det som mysigt att återuppleva dom där hejdå pussarna
och kramarna vid dörren när man skiljs åt med ett fånigt leende på
läpparna, som man gjorde på högstadiet.
Det är som en liten aptitretare och man längtar mer tills nästa
gång man ses.
Jag ska nog alltid vara särbo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar