Okej dom här sista dagarna har på många sätt varit riktigt bra, men på ett annat sätt har dom varit riktigt jobbiga.
Jag har alltid sett mig själv som en självständig tjej och när jag har varit singel har jag trivts väldigt bra. Tycker om att klara mig själv, inte känna mig beroende av någon och vara fri.
Sen träffade jag Johan.
Tanken om att jag trivs själv har alltid funnits kvar, den har gjort mig stark och självsäker. Orädd. Men i onsdags åkte Johan till stockholm och jag trodde det skulle bli underbart att få vara ensam några dagar (jag vet det låter hemskt, men jag älskar min alone time).
Jag hade fel.
Det har varit ensamt och tråkigt, jag saknar att ha någon vid min sida som stöttar mig, får mig att skratta, stryker mig på ryggen, nån som håller om mig, att vakna upp med den man älskar och känslan av att veta att han känner samma sak.
Och jag fick panik.
Helt plötsligt insåg jag att allt det där jag har försökt förhindra hände, jag blev beroende, sårbar. Vilket känns hemskt skrämmande.
Så nu sitter jag här och väntar, längtar efter honom. Och jag känner mig ganska tragisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar