Idag dog en liten del av mig själv, samtidigt som en annan del föddes. När jag gick min oförskämt tidiga morgonpromenad med hunden så ser jag till min förfärelse att det var vitt i gräset av frost.
Under tiden när jag sörjde den underbara värmen som nu har flytt sin kos kände jag något jag aldrig känt förut den här årstiden, förväntan.
Något har hänt med mig, och jag antar det är en bra grej, jag ser fram emot den här vintern. Det mina vänner hör inte till det normala. Jag ska lära mig åka slalom, köra skoter, mysa i stora koftor, under mjuka filtar, dricka varm choklad, tända skrämmande mycket ljus och umgås med mina nära och kära. i år ska jag banne mig inte vara bitter. Jag ser ljuset i tunneln.
1 kommentar:
BRA Frida! Om vi peppar varandra kommer vi få uppleva en underbar höst! :)
Skicka en kommentar