Vart tog mitt positiva jag vägen?

Jag är arg och besviken på mig själv, jag är arg för att jag inte är som jag vill vara, jag är besviken för jag inte är vad jag borde vara. Alla mina svagheter, fel och brister har blivit smärtsamt tydliga för mig själv, och att vara så medveten om allt är inte alltid så roligt. 

Men det första steget till förändring är väll insikten om att man faktiskt måste förändras? 

Alla som är påväg mot nya mål.

Det finns så mycket man vill göra här i livet, endel saker som är roliga, endel skrämmande och sorgliga och endel hemskt spännande.
Jag vet så många som drömmer om ett annorlunda liv än dom lever men inte riktigt vågar ta steget ur tryggheten till det okända. Men vilket sätt är det att leva på, egentligen? Livet är alldeles för kort för att stanna upp och "nöja" sig, för kommer man verkligen bli riktigt lycklig då?
Jag vet då vad jag vill med mitt liv, och jag kommer inte stanna upp innan jag når dit. Och bara vetskapen om detta får mig att le.

See I'm trying to find my place
And it might not be here where I feel safe

- Paramore, Misguided ghosts

Life as it is.

Ja nu var det verkligen länge sen jag tog mig tiden till att uppdatera.
Som säkert ingen har missat är jag tillbaka i sverige och det har sannerligen varit en händelserik sommar. Drömmar har krossats, framtidsplaner har blivit förstörda och jag har upplevt sorg och besvikelse. Men även en hemskt stor del av uppskattning, lycka och glädje, inspiration, skratt, upplevelser och styrka. Det har varit otroligt omtumlande men samtidigt lärorikt och stärkande.

Och just nu fokuserar jag på framtiden och jag ser fram emot den, och jag känner hur jag sakta men säkert fylls av en härligt bubblig känlsa av lycka och livsglädje.

Om ändå alla kunde vara kvar, för alltid!

Ibland leker jag med tanken om hur det vore om alla man älskade alltid fanns kvar. Att man inte splittrades och flyttade ifrån varandra. Att man alltid kunde vara lika nära vänner och alltid ha lika roligt som man har haft. Att dom fina tiderna som förgyllde livet aldrig tog slut.

Men eftersom det inte är så verkligeheten ser ut så uppskattar man dom där små stunderna man faktiskt träffas extra mycket.

ikväll blir det grill och mys med det gamla gänget, jag, charlotte, ida som har lämnat stockholm över helgen och emma som lyckades få barnvakt till dom små och så allas respektive.

Ida och Kalle i tisdags på Challenge

Vi i somras

Stimulerande samtal.

jag har alltid tyckt om att prata med dom som varit ganska mycket äldre än mig, 20 år och uppåt. Det är intressant att höra deras tankar och åsikter om vardagen, politik osv. Man lär sig alltid ngt man har ofta en ganska givande diskution.
Men allra hellst tycker jag om att prata med dom som är ganska gamla och upplevt mycket genom tiderna. Jag älskar att få svepas iväg i deras berättelser om hur det var att vara ung innan alla nymodigheter hade kommit och vi hade börjat ta dom för giva. Då man fortfarande mjölkade kossor på morgonen och mjölkbilarna kom. Ja ni vet, allt det där som är så fruktansvärt avlägset från hur vi lever idag.

Jag sitter där och lyssnar, fascineras och jag kommer på mig själv hur jag avunnas dom. Avunnas att dom har fått vara med om så mycket, se så mycket. Tänk att få uppleva 40, 50, 60-talet. Och 20-talet, som dom var vackra i deras charleston klänningar..

Så fort jag får möjlighet tar jag på mig ngt som inspireras från den tiden. Jag tycker modet var så vackert..
Charleston inspirerat på halloween.    Marilyn Monroe inspirerat på ett bröllop.

Kvällstankar

Jag hatar att vara besviken på mig själv, det är nästan värre än
att vara besviken på någon annan.
Det är jobbigt att veta att man bara har sig själv att skylla, och
det är ju ganska svårt att ha en riktig diskution och utskällning
med sig själv, för man vill ju inte bli utskälld av ngn.. Så
istället har man dom där jobbiga känslorna som kokar inom sig.
Ibland känns det ganska lockande att sluta ställa krav och
förväntningar på sig själv.. För jag är förjävla dålig på att
uppfylla dom.
Nu ska jag drömma om grekiska för-och efterled.

Hjärnspöken.

Det är ngt visst med söndagar, ngt som framkallar alldeles för mycket överanalyseringar, tankar och funderingar.
Idag har det varit snäppet värre än vad det brukar vara. Funderar över livet, mina prestationer fram tills nu, som känns alldeles för dåliga. Och kommer då in på vad ska jag göra i framtiden? Vad vill jag göra? Hur ska jag göra för att ta mig dit? Klarar jag av det?

Jag har en dröm, jag har en vision. Jag ska göra allt för att nå dit.


All my doubts that fill my head are cascading up and down again

Up and down and round again, down and up and down again.