Jasi dessa ungar.

Idag körde vi igång med höstlovs-aktiviteterna på jobbet, nämligen innebandy-cupen för låg och mellanstadiet. Det var totalt 18 lag som ställde upp och det var ett väldans drag i sporthallen non-stop mellan 8 och 5. Och jag var satt i sekretariatet, höll reda på statistiken och var speaker, jag! kan ni förstå så tokigt. Jag kan inte ett skvatt om innebandy och jag är inte så överdrivet förtjust i att prata i mick, speciellt inte inför ca 100 pers (kanske bäst att börja öva eftersom jag ska hålla tal inför dubbelt så många snart på en konferens..).
Trots några felsägningar, missat några mål, gett fel lag mål osv gick det ändå rätt bra.

och som dom kämpade! trots att några var uppenbart livrädda för bollen, en hade vad som liknade ett gips på benet och dom som verkligen ansträngde sig för att alla skulle känna sig viktiga i laget.

en sak  kan jag säga: att dom där små rackarna kan minsann värma mitt hjärta.

Even if it kills me.

De sista veckorna på jobbet har varit minst sagt hektiska. Inte nog med alla ansvarsgrupper jag har lyckats hamna i och alla möten och uppgifter som tillkommer med det så har jag även dragit på mig några egna projekt.
Jag håller bland annat på att anordna en innebandycup för låg, mellan och högstadiet, och det är inte lite jobb kan jag ju informera er om. Men nu, efter många om och men har jag nog lyckats få alla miljoner bitar på plats.
Dessutom anordnar jag även ett disco för högstadiet, och det är en jävla process, men oerhört roligt och stimulerande. Allt detta ska ju då förstås också spela rum under en och samma vecka.. Så, nästa fredag när jag kommer hem där kring 4 snåret på morgonen kommer jag nog vara extremt utmattad, men nöjd och stolt att jag klarade av det. Och det mina vänner är en kick.

Affischen två av högstadietjejerna gjorde, bra tjejer!